Bakgrund

Dygdetikens historiska rötter finns i antikens Grekland (Aristoteles och Platon) och i det gamla Kina (Konfucius). Dygdetiken dominerade det moraliska tänkandet i Europa fram till Upplysningstiden, trängdes undan av de andra teorier fram till 1950-talet, för att se en nystart i USA. Elizabeth Anscombe publicerade 1958 artikel ”Modern Moral Philosophy” som blev början den moderna dygdetiken. I den konstaterades att nuvarande moderna teorier (pliktetik och konsekvensetik) saknade hänsyn till grundläggande värden som funnits inom moralfilosofi sedan årtusenden: dygder, motiv, karaktär, moralisk kunskap, glädje, känslornas betydelse – alla begrepp som handlar om vem vi är och hur vi vill vara som personer. Sedan dess har dygdetiken utvecklats mycket och idag åt lite olika håll, men har samtidigt positionerat sig som en av de tre ”stora” teorierna.

Grunderna lades av Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Alisdair MacIntyre, Martha Nussbaum, Rosalind Hursthouse och förs vidare av Julia Annas, Michael Slote, Glen Peetigrove, Christine Swanton, Mancy Sbnow m fl.

Grundläggande tankar

Inom dygdetiken lägger man fokus på ”dygder” eller moralisk karaktär, snarare än plikter och konsekvenser. Detta betyder inte att pliktetik och konsekvensetiken saknar tankar om det goda i en människans karaktär. Tvärtom, en pliktetiker skulle kunna säga att då någon agerar helhjärtat enligt plikter så är dennes karaktär god. En konsekvensetiker skulle kunna säga att i om att man handlar i enlighet med vad som ger goda konsekvenser så gör man det av godhet. Men dygdetiken lägger mer fokus på dygder än övriga två teorier.

Två begrepp är centrala i dygdetiken: dygder och praktisk vishet (eng virtues and practical wisdom).

Dygden

Virtue (dygd) är ett högt värderat karaktärsdrag. Det innebär en grundläggande läggning hos en person och som inte bara är på ytan. Ett exempel kan vara en patient som behöver hjälp. En dygd kan då förstås som att jag går in till patienten för att hjälpa är gott och hjälpsamt. Att inneha en dygd innebär att man är utrustad mentalt med ett särskilt moraliskt sinne – och att man väljer att agera i olika situationer helhjärtat utifrån denna dygd, ec hjälpsamhet, ärlighet, mod etc. En dygd genomsyrar hela livet, i arbetet, hemma, i andra sociala sammanhang, uppfostran av barn, vilka vänner man har osv. Man ogillar och bemöter således brytande av den dygden (motsatsen) helhjärtat i alla situationer.

Att inneha, eller besitta, en dygd är en fråga om grader på en skala. Få kan nog säga att man till 110% besitter en dygd, är personifierad dygden och i alla sammanhang beter sig därefter. Flera dygdetiker följer här Aristoteles och pratar om ”karaktärsdrag” och ”viljestark”.

Praktisk vishet

Praktisk vishet är det hos en person som bidrar till att man helhjärtat leva efter en dygd. Men ibland är det så att dessa dygder kan leda oss fel, och vi agerar ”för mycket”. Ett exempel är mod – om vi lägger i innebörden av mod att alltid se faran i vitögat kan det leda till att vi också utsätts för risker som kan skada oss. Likaså med ärlighet, man kan av medkänsla uttala en lögn för att förhindra att någon annan blir ledsen. Här följer de flesta Aristoteles om praktisk vishet – och det är den kunskapen, mognaden och förståelse som gör att vi tex inte utsätter oss för onödig risk.

Det finns två andra aspekter med praktisk vishet. Den ökar med ålder och erfarenheter. Ungdomar har inte den mognad som behövs och kan inte se möjliga konsekvenser (de kan heller inte helhjärtat genomsyras av en dygd). Det andra är det är en kapacitet, en förmåga hos den som tänker, handlar och agerar.

Olika typer av dygdetik

Även om det har utvecklats olika typer av dygdetiken, så är kärnan samma: dygder är centrala för moraliskt handlande, och det krävs praktisk vishet. De skiljer sig mellan hur de ser på begreppen och hur de ger oss riktlinjer för hur vi ska leva våra liv och hur vi ska tänka i konkreta situationer.

En modern tolkning är målinriktad dygdetik, utvecklad av Christine Swanton. Teorin utgår från alla de typiska dygder vi vanligtvis tänker oss när vi här ordet: mod, generositet, medkänsla, välvilja, självdisciplin, etc. Från dessa utgår sedan kartläggningen av

1) vad är dygden kopplad till för område (field)?
2) vad är grunden för det moraliska värdet (basis)?
3) sättet det svarar upp till grundvärden (mode)?
4) Vad är målet (target)?

Om vi tar ett exempel från vården. Dygden välvilja är kopplat till (1) området att vara vänlig och visa godhjärtenhet mot någon. Grunden till välvilja (2) är tanken att det möter andras behov av vänlighet eller stöd. Genom mitt handlande möter jag ett behov. Grundvärdet (3) i välvilja är att det verkar för och stödjer det goda, dvs någon annans fördel. Målet (4) är för varför välviljan visas, tex att minska någons smärta eller oro.

Den här typen av dygdetik passar bra in i en etik för hälso- och sjukvården. En dygd blir kopplad till en handling och fokuserar på aktören, men inte på ett sätt som kräver för mycket. Man får också incitamentet att tänka på varför man ska agera i olika situationer, på vilket sätt det är viktigt och för vem. En dygdig handling är den som uppfyller målet med handlingen och lyckas med målet.

“A virtue is a disposition to respond to, or acknowledge, items within its field or fields in an excellent or good enough way”  (Swanton 2003: 19).