Bakgrund

Den mest kända förespråkaren för deontologisk etik är Immanuel Kant (1724-1804). Hans tankar och resonemang har fått stor betydelse för filosofin, juridik och etik. Han levde hela sitt liv i staden Königsberg (nuvarande Ryssland). Vid 16 års ålder började han på universitet och kom senare att undervisa i en rad olika ämnen, från matematik och logik till geografi. Han fick tidigt ett stort intresse för filosofi och påverkades både av Rousseau och David Hume. Hans stora verk Kritik av det rena förnuftet kom 1781 när han var 57 år. Han blev känd ganska omgående och publicerade under åren efter en rad böcker som anses vara grunden till den kritiska filosofin. Hans teorier kretsade kring 3 teman: metafysik, moralfilosofi och politisk filosofi.

Vad var hans grundläggande idéer?

En av hans utgångspunkter var att varje människa har ett förnuft och kan tänka fritt och varje människa också har ett samvete. Det här samvetet gör att vi upplever att det finns en moralisk lag som styr över oss. Kant menade att den lagen ligger till grund för vår frihet att tänka, handla och fatta beslut om oss själva. Vi är autonoma men bara så långt att vi kan inse att det också finns andra lagar som styr den naturliga världen vi lever i.

Kant skiljde mellan vårt teoretiska förnuft och vårt praktiska. Vi fokuserar på det praktiska förnuftet, då det är det, enligt Kant, som får oss att fråga hur världen borde se ut och hur vi borde tänka och agera (dvs, vilka våra plikter är).

Etiken vill svara på frågor som vad är gott, rätt och hur kommer vi fram till det. Kant svarar att det vet vi a priori – vi inser att vi har moraliska plikter oavsett hur vårt eget liv ser ut och vilka omständigheter som ligger till grund för fråga: vad är det rätta att göra nu?

Nu kommer hans grundläggande princip in i bilden: det kategoriska imperativet. Enligt Kant är det den centrala etiska principen som ligger till grund för moralen. Moralen är ”imperativ” då den är tvingande, den är ”kategorisk” då den gäller utan undantag och andra villkor. Enligt Kant kan det kategoriska imperativet formuleras på olika sätt:

1.Handla endast i enighet med det maxim genom vilket du samtidigt kan vilja att det upphöjs till allmän lag

 Den grundläggande tanken bakom detta är att det är fel att göra undantag för en själv. Till exempel skulle maximen ”ljug när det gagnar den det gäller” aldrig kunna upphöjas till allmän lag för då skulle all tillit försvinna mellan människor. Lögner är förresten en av de handlingar Kant argumenterar är kategorisk, dvs utan undantag – och detta har han fått kritik för. En annan är att döda, vilket är mindre komplicerat att acceptera.

2.Handla på ett sådant sätt när du möter mänskligheten (antingen själv eller i en annan persons egenskap) att du aldrig behandlar denna som ett medel för ett mål, utan ett mål i sig.

Konkret innebär detta att man ska behandla alla individer som mål i sig, och inte som ett medel för att uppnå andra saker. Vi måste respektera alla människor med respekt för det de är, förnuftiga fria individer med ett förnuft. När vi agerar moraliskt, då är vi ”autonoma”, dvs vi agerar enligt den lag vi har gett oss själva. Det är inte tillräckligt att bara agera för att vi ”måste” enligt den moraliska lagen, utan vi måste också vilja handla därefter, enligt de plikter vi inser är universella.

Kants betydelse för etik i vården

Mycket av det vi idag ser som självklara delar i vårdetiska riktlinjer och lagstiftning kommer från Kant.

Det första är patienten som fri och autonom. Autonomi-principen återfinns både i de fyra principerna av Beauchamp och Childress, och i svensk lagstiftning som styr hälso- och sjukvården. Patientlagen och HSL betonar båda att patienten ska respekteras för sin rätt att bestämma kring frågor som rör kropp och hälsa, och att vården ska utformas så långt som det är möjligt utifrån autonomi. Patientlagen definierar också vad patienten ska informeras om, och att patienten är fri att tacka ja eller nej (informerat samtycke).

Det andra är det etiska imperativet att aldrig använda någon som ett medel, utan som mål.

Det tredje är vårt moraliska samvetet och våra plikter gentemot andra människor. Vad gäller samvetet skulle nog de flesta gå med på att vi har ett samvete, vi vet intuitivt vad vi kanske borde göra eller inte göra, alt vad som är goda moraliska handlingar. Vi kan välja att gå emot vårt samvete, men enligt Kant kan vi/ska vi inte det.

I all vård och omsorg är ”the duty of care” central. I Geneve-deklarationen sägs: ”I will not permit considerations of age, disease or disability, creed, ethnic origin, gender, nationality, political affiliation, race, sexual orientation, or social standing to intervene between my duty and my patient. I make these promises solemnly, freely and upon my honour.”

All vårdpersonal har skyldigheter gentemot sina patienter och man har ”plikter” gentemot patienter. Enligt Kant är det inte främst praktiska plikter utan moraliska: att vårda, behandla och minska lidande. The duty of care kom i fokus både under SARS-viruset och covid; hur långt sträcker sig denna plikt, finns det en gräns där risken för den egna säkerheten är för stor?

Precis som i Beauchamp och Childress fyra principer kan även plikter krocka. Det är vanligt i en tid med brist på resurser, främst tid. När en personal ger vård åt en patient och detta innebär att andra inte får vården – då krockar våra plikter. Pliktetiker presenterar olika förslag på hur man löser detta. En del hävdar att vissa plikter väger tyngre än andra.